Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1864, sida 2

Morgonen göt rosensken öfwer himmelens kanter sedan natten öfweraskat den unge pilegrimmen wid lorsträdets. fot. Han syntes ett ögonblick tweka. Emellertid reste han sig wid solens första stråle och wände sia mot wester. Snart omgafs han af stora stogars enslighet och skugaa. Han går, han går alltjemt, lerd af en inre frime ma: stigen fom slinzrar fig öfwer klipporna för honom till djupaste skogen; en spetsig klippa stänger wCägen för honom, ett berg hwars ofantliga block tyckes uppsprinaa ur jorten. En et kröner ten; def kala hjessa widrör himmelen; lånat i bort i alla vittningar framskjuter han sina grönskande armar; åskans wingar hafwa fårat ref bark; hans gamla stam faller i spillror, och i dess wed har en ihålighet bildat sig litnande ett wiltdjurs håla. ö Wid foten af eten, på en mossbärt, bemärktes ett föremål af obestämd sorm. War ret ett mild: vjur eller en mennista innesluten uti ett wilddjurs afdranua hur? Skune man ide snarare tunna säga — ty få orörlig är han — en tippa på tlippan? Hans lemmar äro tnutna fom grenarne på ett gammalt träd; hang hår och hansskäg sammanblanda fina långa arå oh topplika tofwor; under ögonbrynens bleka bage lyfte hans blick såsom den giftiga gnistan i önat på en huggorm i gröngräset. Hwem är denna man och hwilken plan Mvälj: han under sin dystra panna? Fråga honom sm bentemningarne, som lysa utan för band tlippa; fråga honom om skogens mulna ffug: gua fom fer hang brott! Wid åsynen af ven unge mannen, refer han sig långsamt från sin mossbädd — tager sin klubba —