Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1864, sida 3

(Jnsändt.) J nästföregåcende nummer af detta Blad framstälks af Tullwaktmästaren D. FJ Lindgren den wigtiga frågan: ffall kyrkan uttaga mera än fin rätt? och anledningen dertill uppgifwes wara den, att något mera än kyrkans rätt blifwit uttaget, wid hand fonå begrafning den 13 dennes. Detta påstående är dock något wida mindre än vätt. Det är fjant, att för alla tre klockornas begagnande erlades den bestämda afgiften, och de sattes äfwen alla i rörelse wid tacksägelseringningen. Wid begraf: ningen åter hade Lindgren sjelf så illa bestyrt, att det war mera lycka än konst, att något ljud kunde från kyrkotornet framkallas. Han hade nemligen underlåtit att underrätta kyrkowäktaren om den dag, då begrafningen skulle ske. Denne hade således icke warit i tillfälle att derom underrätta Ringarne, hwilka ver: före, owetande om L:s förehafwande, woro i fina göromål spridda åt olifa håll. Efter lång wäntan i sorgehnset, blef ändteligen orsaken till tornets tyltnad bekant. Bud afjick till fyrkbvittaren, fom ock med all beredwillig föynrdsamhet uppsölte sina kamrater, hwilka dock un endast kunde disponera rtwenne klockor, emedan kläppremmen i den tredje war under lagning, ehuru bristen deri icke war större, än att äfwen denna tlocka kunnat begagnas, om tiden för begrafningen warit af L. i manlig ord: ning tilltännagifwen, en underlåtenhet, som weterligen icke här förut inträffat. Häraf torde Lindgrens åberopade all: mänhet lätt bedömma!, att tyrkan icke uttagit mera än sin rätt; och att, om L. ide fit nog tjud i skällan, han derför ide må skylla på någon annan än just vå fig sjelf, men ingalunda på kyrtwärden, fom, då han flera dagar förut uttog kyrtans rätt, ide tunde af: mäta denna efter Lindgrens blifwande, af honom sjelf orsakade missöde. Detta sjelfgjorda missöde hade ock warit af mindre betydenhet, om icke L. tagit sig vet orädet, att draga detta ringa Nin garemål inför allmänhetens tomitol, der han nu står såsom fin egen an: klagare. Wederbörande. se