Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1864, sida 2

oo —f—ö ——2— mn2 AMM a VV AA VV AA wWOOAAMAMAAOO(c(cccAAILQ——————777— A—U—— sagt dig att Frans har ett hjerta... så fom du menar? — Arma män, — utropade modren, — man fer wäl att du ide är annat än en man... du har ide märkt att mår fon älffar... — ÄÅlskar! Han! Frang? Oc hwem skulle Han älska, till äfwentyrs? han har aldrig fett någon ans nan än fina systrar och dig. — Han älskar den sköna Wilhelmina, den herrliga dottren till borgafrun på Hengheim ... han älskar henne, säger jag dig, och han skulle afstå från lifwet innan han afstod från henne... — Men han wet mil, att hau aldrig fal funna få henne. — Han har åtminstone hopp, fom tröstar ... — Som gäckar honom! — Det är noa, om det tröstar. — Hustru, wår son skall blifwa prest... jag säger dig, att han måste blifwa prest . .. — Ack! måste han? — utropade modren och ned fällde hufwudet... du är herre öfwer honom, Fritz, litsom öfwer mig; men jag kan likmäl icke förstå hvar: för han måste? — Det skulle hafwa warit bättre att ide fråga mig, — swarade gubben och tog bennes hand för att föra henne till en stenbänk i skuggan af ett stort walnötträd, som war planteradt framför dörren till deras boning; — men efter vu ändtligen mill meta det, arma Ewas dotter få bör: — Du påminner dig att wi en tid mero fattiga, och att wi nu äro... — Nästan rika. — Nästan! — anmärkte Fritz och betraktade henne med skarpa ögon. — Jag har fagt dig, att jag