Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1864, sida 2

Wilhelmina. Sagodikt af fouife Enault. (Forts. fr. N:o 6). Han hade ide anförtrott åt någon den förfärliga hemlighet, fom tryckte hang hjerta. Men han hade åldrats, och sorgen hade nedtrydt honom mera än åren. Han kunde ide undwika fina tankar; han måste hafwa en förtrogen. Han walde borgkaplanen. — Jag wet icke, — sade denne, — mer än ett medel att rycka er son undan djefwulen; det är att skänka honom åt Gud, fom skall bewara honom. Barnet är fromt, ertebiffopen skall afklippa hans lockar, och en dag skall han predika evangelium i mitt ställe såsom kaplan hos de ädla herrarne på Hengheim., — Gud är god, och ni har räddat mig, — mumlade Fritz böjande fig ned att kyssa prestens hender; sedan aid han att söka Frans moder. — Hustru, du fall knäböja inför din fon, — fade han till den milda qwinnan fom fom till honom. — Wör Frans skall blifwa borgkaplan. — 3. det han, som har sagt dig det? ej! — Huru wet du det då? — Jag met att jag will det. — Och om han ide will det? — Hafwa wäl barnen någon wilja? — Fråga om de hafwa ett hjerta? — Ett hjerta! ett hjerta! qwinnoprat! Hwem har