Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1864, sida 2

funnit en skatt, men jag har icke sagt dig allt. Dens na skatt har warit priset för ett aftal. — Min Gud hwad will du säga mig, — utropade modren och knäppte hop händerna. — Jag har sålt din son! .. — Olyklige! ... — Jag kände icke att wi skulle få ännu ett baru. Jag hade omfamnat sju på morgonen; jag sålde den åttonde ... emedan jag trodde att han icke fanns till. — Du har welat bedraga mera listigt, än du sjelf blef bedragen, och mi äro straffade ... Men wi ffola fe, om man skall funna taga Frans ur hans mors armar. Du känner nu olyckan ... men du finner och medlet att undwika den. — Frans skall aldrig wilja det; han älskar! 2. Några dagar efteråt wandrade en tankfull resande öfwer ljungheden. Man war i höstens första dagar: öfwer de stora skogarne wid horisonten simmade skyarne, qwarlemnande på te högsta topparne fina waddlita flockar såsom afslitna ulltappar; tranorna klöfwo luften och flöno mot warmare himmelsstreck; de aulnade löf wen afföllo, och winden rullade vem i lätta Mvirfe lar få att de med ett sorgset ljud nöttes mot mar: andra. Man har fallat det naturens knotande röst, då hon beklagar fig. (Forts.)