Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1864, sida 3

dotter i den stora götiska salen, lät kalla Frans. Han skynrade då fram, än rodnande om än bleknande— Sjung, — sade hon till honom, — sjung Frans, en af dessa kärlelsfulla sånger, som tu tigtar så madrass Mina, min dotter will sjunga med dig. Frans ktnäföll på ett hyende framjör henne. Mina stödde fin armbåge på länstolsarmen; twå händer höllo papperet; de begge andra fölide den olila texten, fom töpte utefter de jemna raderna, och det hände tå att det blonda hufwudet widrörde det bruna; och de begge rösterna, fom woro få harmos niskt förenade, blefwo mindre sätra i sin famfrime mighet. Stundom höjse borgfrun wid en felaktig intonation leende ögonen och hotade med singret: — Börja på nytt! — hette det vå. Dagarne förgingo sålunda, och de sade icke ett ord, fom ide Önd och deras möRgrar kunde hafwa åyört. Frans inträdde emellertid i sitt nittonde år. Han gick fram i lifwet på blomsterbeklärda stigar, utan att hafwe en anina om sin bestämmelse. Hela werls den älskade honom för hans godhet och hans wackra gåfwor. De unga flickorna rodnade, då sågo hor nom; han såa rem ite Hau fån ide hela were den nå gon annan än Wilhelmina, ven Sr unhåriga flickan med de blå ögonen. Emellertid blef den aannin Fritz alltmera orolig och dyster; han tillbakawifsade fin sons smekningar. Det är sannt att han dock stundom och förstulet hade för honom blitar of en obeskriflia ömhet. Mean fare, att ban måste frukta att älska för mycket: Frits fruktade werkligen myrket. Han räknade månaderna, han fom snart att räkna dagarne inom hmilka han skulle förlora sitt barns fira sällskap. (Forts.)