Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1864, sida 3

— — —— a—?—-— ——— — ————— ——Tp—— CCAcAPRfOOOcOcOFS Widare hade han en englaröst , fom ljod som en ton af guld. Då han sjöng i torlans kor dessa sköna hymner, hwarsit fromma konstnärer skrifwit orden och musiken på en rythm af helig inaifwelse, så böjde qwinnorna sina hufwuden och greto af sällhet och rörelse. Frans gif ofta att arbeta med borgkaplanen i biblioteket på slottet Henaheim. Då han i långa timmar kopierat bibeln oh ewangelium etter mivaje lerna af de heliga i den gyllene helgonsagan, satte han fia att rimma någon kärlekssång, hwartill han på en gång uppfann ord och melodie. Hwarföre dtigtade Frans sånaer? Hwarföre af bröt han sin wackra kopia af Davids psalmer eller Pauli bref för att söka sista versen i ett omqwäre? Det war derföre att borafruns dotter, den sköna Wilhelmina von Henaheim. ganska ofta aick till bi blioteket att söka böcker åt sin moder och någon gång äfwen för fig sjelf. Wilhelmina, fom också kallades Mina, war fi: kert den behagligaste flickan i Schwaben. — Hon war sexton år; kärleken hade ännu ide skalkats på ben: nes blomstrande läppar. Emellertid lyste en okänd låga i hennes stora blå ögon och släcktes fnart i en tår. Då hennes lilla hand upplyfte de fladdrande lockarne af de hennes bruna hår, tunde man se, att hennes kind bleknade. De begge unga betraktade hwarandra utan att samtala och möttes utan att föka hwarandra. Stun dom fökte be mal äfwen hwarandra, men de slydde alltid åt olifa häll då de träffats. Emellertid hände också ibland, att borgfrun, då det icke war några gäster på borgen, ensam med sin