wårdar mig om hans framtid — tillade han med ett elakt skratt. — Hederlige herre! — tänkte hustrun. — Förfärliga wildtjur! — mumlade mannen, Fremlingen gjorde några steg för att gå, Fritz följde honom till tröskeln. — Wårda honom wäl — sade den bortgående — bet är nog för mig att han tillhör mig. Jag skall ÅBterkomma att söka honom om tjugo är. Jag har endaft att göra med själen, fom swäfwar utom de slutna ögonlocken ... Adjö. — Hwad det luktar swafwel här! — yttrade grannqwinnan till Fritz, då hon inträdde. — Jag kan icke finna det — fwarade han. — Tjugo år — fade han för fin sjelf helt lågt — tiugo år har jag qwar! Det fan mycket hända under tjugo år. Gossen tillwexte förträffliat till fin fördel. Han blef wackrare, finare och liufare, än wedhuggarens öfriga söner: hans bröder kallare honom mamjellen, få nätt och älsklig mar han. Modren älskade honom till galenskap; då fadren betraktade honom, tårades ofta hans ögon. Då han fyllt tio år, wille Frit; medföra honom till skogen med sina andra barn; men han arbetade illa; hans fwaga händer kunde icke sönderbryta weden, wrida widjan eller binda knipporna. Men hyns prest, fom såg hans mildhet och bee hag, tog honom med fig. Han underwisade honom i läsning: snart skref han såsom en orest; ingen i hela trakten war mera skicklia att kopiera på fint velinpapper med bläck af tre färger de wackra mej böckerna med färglagda vignetter och gudliga bilder i marginalerna.