Norrländska Korrespondenten – 20 januari 1864, sida 3

— Skrif blott. Wedhuggaren wille skrifwa: men handen, som så dugtigt förde den tunga yxan darrade då mellan fingrarne, så tung kändes denna lilla och lätta qwist. Han närmade den tweksamt till pergamentet. Knappt hade den widrört detta, förr än den löpte på det glattade bladet och skref wedhuggarens namn; bofstäfwerna gnistrade som om man doppat spetsen i fosfor: en liten blåaktig röt smög fig utefter dessa rader. Men den okände andades på den och röken förswann. Han bhopwet pergamentet i i fyra delar, stoppade det i fickan och gif fin wäg mumlande: Wi träffas framdeles! Emellertid hade solen hunnit middagshöjden och skuggan af träden inbjöd till hwila. Fritz satte sig på en kullhuggen trädstam och upptog ett bröd och twå potatis. Hungern är den fattiges krydda. Fritz njöt också af fin tarfliga måls tio. Men twå trastar fom kommo att tricka wid rännilen straxt bredwid, betraktade honom med en stolt blick. De muntrade wanligen hans middag med sina sånger; men denna dag sjöngo icke trastarne. En förtrolig bofink nedhoppade hwarje middag från sitt träd och uppsamlade mellan wedhuggarens ben de smulor, som fallit från hans bröd. Bofinken kom äfwen nu, hoppade i mossan bredwid gångstigen; men närmade sig icke sin wän. Wedhuggaren lockade honom med en fatta hwissling; fågeln slog med min garne, men nalkades icke; han kastade till honom en liten brödsmula; fågeln lutade fitt lila wackra hufwud och betraktade det från sidan, men flög sorgsen sin kos. — Om du blott wore hungrig — tänkte Fritz — så stnlle du icke wara så nogräknad!