krossa hufwudet på simmaren, som åter kommit upp öfwer wattnet, men Laniera höll hans arm tillbaka. Låt den skurken löpa, han undgår ej ändå sitt straff, fade spanioren; jag är nu alltför lycklig att wilja utgjuta menniskoblod. Se der har han nått en trädstam och när det blir dager, hittar han nog fram till någon plantage och gör allarm. Blifwer winden som nu, så fruktar jag hwarken honom eller heta hans anhang. Och hur skall det gå med skonaren? YWar ej rädd för det, fade matrosen fom rott Tnagas ombord; jev du ej hur han fommer ftyAude der för fulla segel. Han är kanske förr i IRemw-Orleand än mi; intet fall kommer han att dröja länge efter. Laniera, som stannat på däck, få länge hans närwaro war nöprwändig, begaf sig uu ned kajutan, der Quagas satt wid Jazedes fötter, och berättade för henne tusentals små historier och nyheter, så att den älskliga flickan, i trots af sin ångest och sora, ändå måste le åt den halfbildade indianens munterbet, men med ett glädjeskri flög hon till den älskade mannens bröst, då denne öppnade dörren till vet trånga rummet, och glömde allt hwad jom hittils förorsakat henne ångest och smärta. Och äro wi i säkerhet, Laniera? Kunna de ej mer hinna of? Stola wi få lefwa i i ett midt afligfet land glada och lyckliga med hwarandra? auana dig, min älffade, swarade fpanioren med tillförsigt; den heliga jungfrun och alla Helgon stå oss bi; winden blåser, fom wille han gifwa wårt lilla fartyg wingar. Hittills fruktade jag att komma för sent, men nu, tänker jag, äro wi ifrån all fara; wäl bryter dagen redan in, men wi hafwa också ens