Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1864, sida 2

ston, måga det bara, och jag will wåga mitt lif på att få fe dig dingla i galgen. Sodt, godt! sade Laniera skrattande, Titus, bind honom lös. Oh nu, fir, hör mitt sista ord: Jag met att ni hatar mig och att ni ffulle döda mia, om jag wore så i edra händer, fom ni i mina; men jag will handla ädlare och begär ej ert blod. Skafwarne stjäl jag ej, de gå friwilligt med mig. Alla tre negrerna äro fria, få fnart de befinna fig på Texas gebiet; jag gifwer dem friheten. Hwad Jagede angår, få är hon min brud; det är ej wärdt att anissla med tänderna; ni skall aldrig återse henne. Och nu nog om tden saken. Jag wet att ni fan simma; floden träder in och en mängd trädstammar flyta förbi; spring öfwer bord och håll er fast i en af dem: winden skall drifwa er i land på endera af stränderna; gör er i ordning och wänta ingen annan aunst of mig. När ni kommer i i land, fan ni före följa mia bäst ni behagar; jag skrattar åter. Men, tillade han med blixtrande ögon och rämpad röjt, fom mig aldrig mer få nära, att jag fan nå er med min knif. Bort nu, der kommer drifwed! Må pesten drabba vig, vu fördömde: ffurt! ropade plantageegaren, resande på sig; men wänta bara, rättwisans straffande arm skall nå vig, eller min arm; tag emellertid detta och far åt helwetet! Wid dessa ord ryckte han eu knif, fom han hållit dold, ur gördeln, kastade den, wäl måttande, mot spanioren och sprang hånskrattande öfwer bord. Wäl hade han måttat noga och tastat med stadig hand, men det skarpa stålet studfade tillbaka mot folfwen till pistolen, som Laniera bar i gördeln. Raskt fattade Titus ett på däcket liggande gewär, för att