Norrländska Korrespondenten – 13 januari 1864, sida 2

finna rätt på sin herre, utan att wäcka Sams misstankar; menhan litade på fin lyda och, i nödfall, på fin twecggade knif; gick raskt tillbaka och trärde, att beswara den der wakthållande negerns fråga, utan buller bakom huset, der Laniera steg ned och just war i begrepp att lemna plantagen, för att kalla skonarens manskap till hjelp. Knappt hade hans fötter rört wid marken, förrän en swart gestalt stod ramför honom, i hwilken han trodde sig se en af skildtwakterne; blixtsnabbt war hans knif ur skidan och han mille störta fia på den förmenta fienden, vå denne lät höra det aftalade tecknet, fom ej war olikt hwäsningen hos en orm, och Laniera blef ståenre fom fasttrollad på fläcken, med den lyftade knifwen i hand. St, masfal? hwiskade negern, fort binda Sam, eller .. han gjorde en bete tnande rörelse med handen, ytanste bättre lofwa frihet och Sam hjelper. Någon widare förklaring war onödia, och just då de första tonerna från lutan klingade ifrån den öppet stående dörren, närmade fig Titus åter skildtwatten, som naturligtwis höll honom för den från sin sändning återkommande tamrateu. 0, äomuet, Scipio! brummade han, fpring inte hela natten omkring huset; ingen lärer bryta sig in bakifrån, utan att mi skola höra det. Lyssna hel: dre till massa Quagas; men har du ingen whisly med dig? Titus nickade, i det han lutade fig framåt, få att halmhatten betäckte hans ansigte, och han förde. banden till knifwen, fom fom den andre att förmoda att han ärnade taga fram den gömda flaskan; men knappt stod han nära framför den intet ondt anande negern, förrän han satte knifwen på hand bröft och hotade honom med ögonblicklig död, om han gjorde