Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1864, sida 3

— ÅÄr det nu er mening att föla arbete i er profession här i riket? — Ah, war det möjligt! Fan hberrn tro det möjligt att jag, få gammal och trasig fom jag är, tan få arbete här, ter jag till på köpet är otänd? Nej ret berpas jag inte alls. — Hwad slall ni då göra här? — To mig fju — her alldra övmjur last — är inte jag lika nöjd hwar jag är oc) hwart jag refer. Men jag hare bört utt vet ffulle wara mycket trefligt i Norge och rerjör tog jag mig med en prenienad bit. Jass, men wi will inte ha er här, utan ni t:äste genast begifwa er tilbata till Swerge igen. — Jnte är iaa någon rumlare, ryms lina eller någon röfware. Jag lefwer af hwat gota menniskor i fin barmbertinbet will skänka mig. Och — forte satte mannen, i det han åter tlef upp på lothurnen — nåria polismästaren skall wara god och inte länga större börda på mia än jag redan bar utt bära. Jag menar inte fädan börta fom fon ses, ty fåran bar jag inte, men fåran som bar sin wistelseort här mitt i brör stet och i detta mitt sorasna hjerta. — Derest ni uppebåller er längre här i landet, utsätter ni er för att bli tilltalad för löstrifweri och tiggeri, och att blifwa straffad derför. — Nej, ta mig — ber aldvratdmjus kast — vet ver tyder jag inte om alls. Då mill jag mvdet hellre gå tillbata till Swerige. Men will inte polismistaren wara god och låta mia få mitt pass påskrifwet till Drammen. Det unte wara roligt att få fe ven der staden. — Om ni inte går raka männen till baka till Swerige få btir ni sannolikt fasttagen för lösdrifweri ech tiggeri. Tänk på det! — Jag går till Swerige, nådig herr polismästare, jag går genast, jag går ratt, bums, som en utsfjuten fotrontula går jag till Swerige; — men öfwer Moss och Fredrikftad, likwäl, med nådig herr polismästarens tillåtelse. Detta medgafs honom och han sick det antecknadt i sitt pass, hwarefter han gick, under många djupa bugningar och oldraödmjukaste tad. När han fom utanför råädhusporten satte han fin trasiga hatt på treqwart och swängde läckt med sin knölpåt: Sedan såg man honom aldrig mer i Kristiania.