Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1864, sida 2

u MH —— -—42t;tT VV VV mee — Jazede. En målning från Loustana a Gottfried Overman. (Forts. fr. N:o 1). Ännu låg allt i ostördt lugn; sjelfwa gäckfogeln som satt i ett öfwer byggnaden hängande träd, hade ej upphört att slå. Plötligt teg denne, liksom han blifwit störd af någonting. Jndianens fingrar blefwo hwilande på strängarne, och framåtlutad hade han glömt allt, som omgaf honom: Nå, Quagas, hwarför hör bu upp midt i mi fon? Du spelar i sanning utmärkt! ropade en kreol. Sag kan den inte längre, swarade indianen tankspridd. Kan du iute mer? fortfor den andre skrattande. Gud bjelpe mig, han har sjungit den 7 gånger och nu fan han den inte mer, ha, ha ha, Men man letsnar wid ett och betfamma, fade Quagas, som återwann fattningen; men nu will jag siunga en af edra älsklingswisor, den ffall behaga er bättre, och dermed började han; Quand tont renait å lesperance, i hwilken de flesta rösterna smågnolande instämde. Brawo, Quagas.? ropade den förut omnämnde treolen, hramo; men hwem söker du efter ?2 Hmwar.är Hefton? För några ögonblid war han här, fade indianen, ängfligt seende fig omkring: war han inte med wid fpelet? Ä Han har wäl gått uti friffa luften, det är rätt warmt och awalmigt i rummet, swarade den andre,