Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1864, sida 2

hade aldrig tänkt sig möjligheten att någonsin blifwa ställd på samma fot, som den föraktade menniskorace, från hwilken hennes mor härstammade. Att hennes far ej utfärdat något fribref för henne, wisste hon ide, eller hade aktad det för onödigt; ty hwem skulle wäl betrakta dottren till ven rike Duwont fom en handelswara? Plantageegarne i trakten kände dock hennes härkomst, och deras söner, så mycket de också beundrade den unga flickan och pratade med henne om kärlet, aktade fig wäl att lita undfalla fig något ord om någon allwarlig förbindelse, ty tanken på ett giftermål med en negrinna war der hållen för orimlig. Då kom Laniera med sin skonare för första gån gen till kusten; han såg ten sköna flickan och förälskade fig i henne; men Jazede drog sig tillbaka med stolt köld, ehuru hennes hjerta ej war likgiltigt för den wälbildade fremlingen. När han får weta af hmil: ken härkomst du är, tänkte hon, sorgsen, för fia sjelf, jå skall han göra fom de andra, förakta och glömma dig. vaniera tänkte imellertid annorlunda; han hade ffarpt observerat flickan i allt hennes görande och låtande och swurit wid sia fielf att Hon skulle bliima hans, om han kunde winna hennes hierta. En behaglig höstafton tillstod han fin kärlek för henne och bad henne beswara den. Den arma flickan rodnade och bleknade wexelwis, under bet hon darrande befwarade den henue få dyre mannens fråga med förs klaringen, att på någon förbindelse med henne ej more att tänta, emedan hon war af etiopisk härkomst. Det är sannt: ett ögonblick stod han förbluffad, då han ur hennes egen mun fick bekräftelse på hwad han hållit för förtal, meddeladt af andra; men hans bättre känsla behöll snart öfwerhanden och han upp: repade ännu lifligare fin fönra bön.