Norrländska Korrespondenten – 2 januari 1863, sida 3

udenne indian lyder man bättre än mig; men wänta karualje, derföre skall din rygg i morgon få swida. Rar inte ond, fennor! bad Quagas, jag mille ej skicka någon här ur huset, emedan jag tänkte att de alla woro sysselsatta. DIA hwarföre gick du inte fjelf 2 Sag trodde ej att det gif an, då jag war er gäst, fade indianen, stolt resande på sig, under det han såg plantageegaren med så lugnt allwar i ansigtet, att denna wånde sig bort och mumlade en ed inom sig, men ej swarade någontiug widare. Negern dröjde borta en stund, men sedan kom han smygande och räckte det musikaliska instrumentet åt indianen, som wäntade honom wid dörren och utan att lyssna till Scipios ord, satte fig ned der; han stämde sitt instrument några ögonblick och började sedan slå strängarne med öfwad hand. ö Spelarne hade emellertid tagit plats omkrina ett bord och lyssnade knappt till de klagande, wemodiga tonerna, som den unge indianen aflockade sitt instrument; plötsligt gick denne öfwer ifrån en af de ljufwa, spanska sångerna till en fullt klingande stridssång af fin egen stam och föll fedan in i en munter negerwisas korta melodi. Detta werkade och han såg en af de hwitklädda negrerne försigtigt smyga fia närmare och huta sig ned i skugaan af ett stort sikonträd, som stod emellan boningshuset och fidobyggnaderna. Utan att han gaf akt derpå blefwo hans toner allt högre och liflinare; dock hörde han ej hwad han spelade; hans öra war alldeles uppfylldt af brufans det från orange: och pawcornträden, fom omgåfwo Jazedes hydda; hans hjerta klappade högt och ftormande. (Forts.)