uMine Herrar, måltiden är i ovdning, fade, Heston, fom började finna samtalet obehagligt; minet blir parmt om wi ej fynda of. Åt denna kallelse lemnades willigt gehör, och indianen, som ingen bjöd att deltaga i måltiden, blef stående, stödd mot dörren, under det han gnolade på en wisa och uppmärksamt tycktes betrakta stjernorna. Men hand hjerta klappade oroligt, ty husets belysning war för Laniera signalen att börja sitt företag. Framåtlutad lyssnade han till det min: sta buller fom aftonwinden kunde tillföra honom, och han hoppades hwarje ögonblick att få ett sken från båten, till tecken att allt gick wäl. Men vet blef tyst fom döden och endast de drickandes buller: samma glädje ur den rikt upplysta salen, fom ber swarades af ugglornas hesa strik från den mörka skogen, hördes. Måltiden war slut. He, Duagas! ropade He ston till honom, du har ju ingenting ätit. Kom och sätt vig ned, hirgär öfwerflöd af Guds gåfwor; försöt winet bara. YJag tackar er, sennor, swarade indianen, jag tycker mera om frisk luft. uWordömme det! Du skall wäl ej gå hungrig din wäg, när du warit gäst hos mig. Hwad tittar du efter få ängsligt? Jag tittar på stjernorna och wet ej hwarsöre jag då skulle wara ängslig, ifall jag ej fruktade att en af dem skulle falla ned och flå ett hål i hufwudet på mig. Men jag will följa ert råd att äta en bit och dricka ett glas min. Smwad tydes om wi skulle spela en ftund? frå gade en plantageegare från andra stranden, i det han sträckte ut fig i en hängmatta.