Norrländska Korrespondenten – 2 januari 1863, sida 2

Dh, j swarte skurkar, fade plantageegareu fer dan till de båda negrerne, som ödmjukt lyssnade till honom, om j ännu en gång släppen in någon lefwande warelse genom dörren, få får en hwar af er femtio piskrapp. Du, Scipio, wet huru piskan fmar far och du fan tala om det för Sam, ifall han ffulle hafwa glömt bort det; tag dig derföre i aft, du wet, jag skämtar sällan. Långsamt begaf fig amerikanaren, åtföljd af in: dianen, till det omkring 200 steg derifrån aflägsna boningshuset; ett antal grannar från båda sidor af strömmen hade redan samlat sig der, för att taga Hestons gästfrihet i anspråk och för att funna föls jande morgon wara i i tid till hands wid anttionen. uSwad förekommer först, Hefton? frågade en swarthårig, af solen halfstekt treol, hwars mörka, eldiga ögon blixtrade djupt i fina hålor, under det han ur en bredwid stående romflaska lagade fig till ett glas grogg och tömde det. Raturligtwis plantagen, fwarade den tilltala: de, fåfom brukligt är. SId fedvan? fortfor den andre och faftade en lurande blick öfwer glaset på wärven. Od fevan 2 fortfor han, då denne ej fwarade. Sedvan, tyckes min, slafwarne, åtminstone en del; derefter hästarne och den öfriga boskapen, ty bomull och socker från förra året äro ej qwar, och slutligen möblerna, wagnar, båtar och redskap o. s. w. Fin: ner ni ej det i fin ordning? vgo wisst. Hwarföre inte?7 arinade en rik plantageegare från andra stranden; jag hade förs twiflad god lust att köpa qwadronflickan; men det säges att Heston har ett öga på henne och allt för dyrt will jag ej betala henne.