Norrländska Korrespondenten – 30 december 1863, sida 3

— (Så för tusan med ditt prat. Massa Heston skall nog låta er lefwa, och massa Quagas har ett helt skepp fullt med whisky, hwaraf J i dag och i morgon skolen få fi mytet I wiljen drida Men massa Hefton! fare Scipio twekande. San känner mig!, inföll indianen. Häir, poje far, hain J en half dollar, af dukarne, som behagade er få mycket, har jag eu hel packa, jag will fe till att jag under-någon förewändning fan skicka er om bord. Titus, negern, kan gifwa ev vet, men låt ine gen af de andra fe det. Under dessa mångahanda löften tränade Quagas de endast swagt motsträfwige negrerne åt sidan, öpps nade dörren och smög in. Det war ett litet, af råa och serdeles länga tvädstummar upprättadt blockhus, hwaruti Quagas förut hade lägrat sitt bränwin, med endast två fönster af linappast fer tum i qwadrat, genom hwilta solen ans un tastade sina sista strålar. Jntet annat husaeråd fanns der än en af grofwa bräder hopslagen find, på hwilken on hög frisk, från trädet plockad mossa låg, fom fången erhållit of fina båda wäktare. En half kalibass innehöll nånot arumligt watten, fom tyd tes upphemtadt ur Mississippi; der bredwid låg ett stycke med myror betäckt bröd. På sängen fatt den fångna framåtlutad, med hufwudet stödt mot hinder: na, och ned emellan de lilichwita fingrarne föllo de långa, bruna, yppiga lockarne, från bwilka enstaka droppar föllo på den grofwa bomullsklädningen, som omslöt hennes fina gestalt. Den stackars flickan gret bittert och märkte ej indianen, fom trärde in snabbt och utan buller, lade fin hand sakta på hennes hufs wud och derigenom uppskrämde henne och fom henne att stiga upp. (Forts.)