Norrländska Korrespondenten – 30 december 1863, sida 2

Det finner jag både in och utwändigt, sade indianen skrattande; tror ni att jag lefwat i åratal på en trakt och stulle ej tänna hwarje bräde hwaraf huset består? SIÅ finnes der någon möjlighet till räddning? frågade Laniera raskt: jinnes något fönster eller swagt ställe på tatet? Det senare är möjligt, ehuru det swårligen fan wara of till någon nytta, jade indianen eftertänksamt. Jag sof en gång tre nätter efter hwarandra i i dblocthujet. Infjtängd? frågade spanioren. Pej, vet war egentligen eu spekulation; för er fan jag wäl omtala det. Jag hade fört ett par fat whisky til platagen och tem försålre jag till negrer: na. Hade gamle Duvent tommit underfund med fafen, få skulle det gått mia illa, ehuru han annars fördrog mig rätt bra. Min handel gick förträffligt; negrerna stulo allt hwad de kunde komma åt och Hans keen, med hwillen jag stod i kompani — det will säga, han have köpt whiskyn och jag sålde den — och fom med fin båt låg i tre dygn på andra stranden, er: höll en sådan laddning af gäss, kalkoner, digrifar — att stjäla dessa digrisar är mycket swårt, ty de grymta och skrika att det wäl kau höras på tre mil — höns, ankor, ägg, mais och bomull, att han ej skulle fått lika mycket i någon större stad för tolf fat mhiffy. Men hwad war det du wille säga om taket ? Het war få sannt det! Det gamla huset war mitt packhus, emedan det haktill stötte till häcken, som skiljer sockerfältet från gården, och jag sof der, för att ej wäcka misstankar wid mitt inoch utgående. Jag erinrar mig att regnet slog igenom i wenstra hörnet; jag måste flytta min bädd til ett annat ftäl