Norrländska Korrespondenten – 19 december 1863, sida 2

— — ——————— Sennor Laniera, som indianen kallade honom war kapten på en skonert, som idkade smyghandel, men som ej mer tordes offentligen wisa sig i den trakten af Nississippi emedan han wid sin sista lands ning på dessa tuster råkat i twist med en plantageegare och skjutit denne i en duell. Endast Quagasslughet hade han att tada för, att han då undkommit sina förföljare, och ide utan skäl hade denne warnat honom att wara försigtig, emedan man wäl wäntade att få se honom dyka upp på nytt och den dödades broder hade swurit hans mördare en blodig hämnd. Men nu åsfyftade männen ett mycket farligare företag; deras fyfte mar att enlevera en slafwinna ur en wäl bewakad plantage och ur det inre af ett tätt befoltadt land, en förbrytelse fom hade döden till straff. Men Laniera war ej man att akta på faran eller frukta den. Förtröstande få wäl på fitt mod som fin slughet, gick han äfwentyret till mötes med så lätt hjerta, som om han ärnade företaga en lustresa på wiken med sin älskarinna. Hela hans lifs kommande lycka stod på spel, hwarföre skulle han då tweka att sätta ett lif på spel, som, ifall han ej lyckades, stulle hafwa något wärde för honom. i På fina tidigaste resor, då han hufwudsakligen besökte Mississippi, hade han på en rik fransmans plantage lärt känna en ung flicka, fom war plantageegarens dotter, men tillika hans slafwinna. Då henneg mor war en mestize, få kunde man ej upptäcka spår af etiopifft blod hos henne och ingen, fom såg hennes böljande, bruna lockar, hennes mörkblå ögon och hwita hand, skulle i Jazede anat en afkomling af denna föraktade race. i (Norfs.n