Norrländska Korrespondenten – 19 december 1863, sida 2

Devrefter fan ni umbära mig, fade indianen skrattande, ty den nyss antomne tillhörde stammen Quagas och benämndes af kreolerna med sin stams namn. Ja, ja, fortfor han och ströt sitt långa, glänsande hår ur ansigtet och åter påsatte fin röra mössa, vet är wårt folts öre, hwarföre skulle jag göra ett undantag rverifrån 2 . Han mille säga ännu mer, men hans öga mötte ben unge spaniorens godsinnade blick, fom hjertligt räckte honom handen och tillade skrattande: Men jag är ett barn, hwilket ger akt på hwad en man säger, fom är trött wid sitt eget lif. Sennor Va niera! Ni tror wisst att ingen känner er här på kusten, då ni blir stående der få stolt på däcket med er granna, brokiga halsduk. Håll mer midten af floden och betänk att hwar plantageegare är i bejittning af en god tikare. . BPrat, Quagas, fade spanioren, men wände ändå ryggen åt landet, under det han gaf den swarte en wink att lålla af mer ifrån land; sedan fattade han den unge indianens hand och ropade: Brefwet, Quagas, brefwet! Du har wäl ej kommit utan bref ? MNej, sennor, vet har jag ej! Men dra in edra segel, wi äro ej mer långt ifrån wår bestämmelseort och jag har ingen lust att ligga der längre än hwad nödigt är. Hastigt ryckte spanioren brefwet ur hands hand och indianen, fom nu tyckte sig hafwa talat och hand: lat nog, sträckte ut fig på däcket och stirrade mälbehagligt på den brokiga, fladdrande wimpeln. Låtom of nu kasta en blick på wåra resandes förhållanden och planer.