Vv VA —d k 4 UU tu egel. 7 I UU I i (Forts.) Hwarjehanda. . Den tolfte sonen. För många år sedan bodde uti Nors pastorat i Wermland en prost Nordberg, fom hade en mycket rask hustru, fom skötte hushållet, (både ut: och inwändigt, då mannen deremot fatt inne i fin läskammare och skötte fina studier. Dessa makar woro lyckliga, ide blott genom huslig kärlek, utan genom tolf söner fom de hade tillsammans, och af hwilka de fleste woro wäl bergade. En war militär och blef stamfader för Silfwerswärdarne. En annan war lektor wid ett gymnasium och de flesta andra woro innehafware af civila sysslor eller pastorater. För en af dem, den yngste, wille det dock ide lyckas. Han hade warit wid flera skolor, men öfwergaf dem. Modren war deröfwer mycket mifsnöjd och grälade på honom för hang owerksamhet, i början utan någon märfts bar förändring hos honom. En Julafton hade hon efter wanligheten alla barnen hemma tillika med barnbarnen. Under aftonen blef det derföre trångt mid bordet, hwarföre det blef särskildt dukadt för den yngste for nen, wid ett mindre bord, der en träsked blef lagd för honom, emedan silfret ej räckt till för alla. Man glömde i början af måltiden att gifwa honom någon mat, den pigan likwäl slutligen bar till honom, men han blef ftött och lemnade bordet. Det märktes likwäl icke förrän måltiden war slut. Man sökte honom öfwerallt men kunde ej finna honom, och föll slutligen på den tanken, att han dränkt sig. Denna förmodan styrktes ännu mera, då han på flera år icke hördes till. Sjuklig od gammal fatt modren många år senare på ett eget hemman wid Norselfwen. Alla prostbarnen hade emellertid flyttat och modren fatt derföre en Julafton enfam i sitt hus. Det war starkt yrwäder. Hon och hennes husfolk beklagade dem, som nu måste wara ute, men bäst de sutto, hördes på gården en klatsch af en piska och en stor wagn rullade fram för dörren med en betjent på kusksätet. Denne tom in och nämnde, att en embetsman war ute och ide kunde taga fig längre fram under yrwädret, utan begärde qwarter öfwer natten, hwarpå swarades, att man omöjligen kunde emottaga den fremmande, emedan frun i huset war fmwag och fjutlig, hwarföre de tillsade den frem mande herrn att resa till hennes fon, fom bodde på Nors prestgård, hade flera rum, och säkert skulle emottaga den frem mande. Denne steg dock ur wagnen, gick sjelf in och fade, att det war omöjligt för honom att resa längre utan wille han Hellre ligga huru fom helst, blott han finge qwarter. Ett rum blef uppeldadt för den fremmande, ett fullt bord uppdukadt; en munter brasa brann i fpiseln. Samtalet leddes af den fremmanDe, på hwilkens begäran prostinnan med modersfröjd omtalade fina wäl framkomne föner, men fom dock ide längre än till ellofwa. Då fade den fremmande: Detta är blott elfwa söner, hwar har prostinnan den tolfte? Gumman föll i gråt och berättade den förswunne fos nens affärd, hwarpå den fremmande herrn yttrade: Min bäfta fru! Jag skulle anhålla att få en träsked i ftället för denna filfmorlfen2 Min nan t.— — ÄV — mm — 2— —