Norrländska Korrespondenten – 16 december 1863, sida 2

från de tätt löftlädda chinaträden, hwars bär från förra året ej affallit, med milda, wemoriga toner den trolöse hanen, fom satt med en annan dufwa på det breda taket af en plantagebyggnad, hwilket war omgifz wet af blommande wäxter och omslutet af en orange häck. Sakta rörde fig grenarne of den här och der ännu oantastad liggande skogen och westerns mäktiga flod, den majestätiska Mississippi, wältrade sina gula böljor skummande mot den klara mexikanska hafåmwiken, hwars kristallklara watten i början wiker tillbaka och ej will mottaga den grumliga, slammiga floden eller förena sig med den. Men denne banar sig med wåld en wäg i saltsjön och twingar denna att emottaga sig för att, fjelf renad, förlora sig i de mäktiga böljorna. J detta ögonblick steg solen, molnfri, fram ur den täta grönskan, som omgaf en widsträckt plantage; på fälten arbetade skaror af negrer med spade och plog, under ledning af några beridna uppsyningsmän, hwilkas långa piskor ofta hotande höjdes öfwer flaf: warnes ryggar, för att göra de late uppmärksamma på faran att blifwa träffade af dessa straffredskaper; wid stranden waktade en gammal negrinna — hon war sjuttiotre år gammal och kunde ej anwändas till något annat arbete — en fårahjord, som afbetade det högt uppskjutande gräset och hwars bräfande förena: de fig med klangen af en klocka, fom kallade till bön från ett närbeläget kapell. Brusande och fnysande for en af dessa jättelika ångare strömmen utföre till New-Orleang, de förra staternas drottning, och en talrik mängd slupar och skonare, af de der boende plan: tape-egarne kallade hönstiufwvar, genomskuro med swällande segel strömmen, framdrifna of en jemt ihållande nortrwestlig wind.