Norrländska Korrespondenten – 16 december 1863, sida 2

Wi wilja närma oss ett af dessa senare fartyg och göra bekantskap med dess besättning. Det tycktes wara större än dessa fartyg wanligen äro och på dess utredning och segelpartier war en utomordentlig oms sorg anwänd. Den smäckra masten, fom höjde fig uns der det snöhwita seglet, war klädd med en brolig, fladdrande wimpel, däcket hwitskuradt, luckor och brädgångar grönmålade, och utombords den swarta sidan målad med en violett och hwit rand. Wid rodret satt en ung neger af omkring 18 års ålder, endast klädd i hwit skjorta och hwita byxor, hwilka starkt stucko af mot den ebenholzswarta huden. Wid masten, på ett der utbredt ylletäcke, sutto twå hwita eller fastmer twå kreoler, tt ehuru af europeisk härkomst, antydde litwäl den olivfärgade huden och det beckswarta, läns sande håret att de woro barn af ett ännu sydligare land än Leuisiana. En af dem tycktes wara fartygets egare, ty af det sätt, hwarpå han vå och då gaf fin swarte rorsman anwisningar, syntes tydligt att han war wand att befalla. Liksom negern hade han des friat fig från alla öfwerflödiga slädesplagg; likwäl bar han skor och strumpor; en brolig sitenduk war kastad omkring bang skjortkragar, en bredskyggig Panamahatt beskuggade hans mörka öga, som forskande skådade om kring sig och tycktes söka något på stranden. os vFall of, Titus, fall af! Du går ju rakt på fandbanten! ropade han nu till den swarte, fom med ett högt: aj aj, massa, lydde befallningen. gå, gort såd, fortfor han, vå fartyget klarerat det farliga stället; godt få, men hwar de tre torra träden stå, skulle jag wäl wilja meta; wt hafwa wäl inte redan gått förbi rem? . Halloh, magfal ropade negern, fwad är det der för något der midt emet ångbåten? (Forts.)