Norrländska Korrespondenten – 12 december 1863, sida 2

Bleka Mickan på åytkogarden. viten pennteckning af Gustaf Filip. (Forts. Ir. Mo 96). Hon såg i honom fin räddare; men ret mar ide blott tacksamhet hon kände: om dagen utgjorde han hennes tante, om natten war han i hennes dröm. Hjelm hade ide hwilat förr än han utforstat hennes härkomst. Hon war sjelfwa werket dotter uf en hans kusin, hwars tärleksförhållande till hennes mor icke gillades af hans familj. Gubben i jerd. kulan, som wisserligen sett bättre dagar, men som tidigt fallit i lastens armar, war slägt till Wendelas mor. Huru Wendela tommit i gubbens wild, sökte man dock förgäfwes utjorska. Hjelm hade äfwen welat wända sig till gubben, för att af honom få reda på hennes tidigare öden; men ett par dagar efter Wendelas upptagande, fann man gubben, tock utan tecken till yttre wåld, död i fin jordlula. Hem: ligheten följde honom i grafwen. Wåren hade kommit, med milda flättar och strå tande sol i spåren. Winterstormarne woro öfwer och Maj utwecklade sin friska grönska, med fina frö droppar och doftande violer. Wendelas och notarien Hielms bröllop försiggick högtidligt i Ö-s tyrta. Wendela såg frisk ut Hon hade till och med rosor på tinderna. Hjertat war få lätt, sinnet få glatt. J vet bruna, rita håret hade brudtärnorna fässat myrten och förgätmigej. Bondgummorna och jäntorna i byn woro nära att förgapa sig i ven ftåtelia bruen. Bondpojkarne woro icke mindre nyfikna. Hela qwällen, ända till långt fram på natten, ro