Norrländska Korrespondenten – 9 december 1863, sida 2

Bleka ickan på kyrkogåärden. Liten pennteckning af Gustaf Filip. (Forts. Ir. Mo 95). — Håll munnen, barn! röt gubben. Jag befaller dig att följa mig. ooo En vöjt i mitt inre uppmanar mig att ide göra det. — Jag skall twinga dig dertill. — Nej, fader Hans! Ni kan det ej. Wandra några qwällar ensam omkring på kyrkogården, der graftullarne, wid hwarje steg ni tager, mana er att tänka på den sista färden; der graftorsen wända edra tankar på Krifti död; få skall ni snart önsta er en annan födkrok, än att stjäla i byarne, råna de res sande och plundra helgedomarne. Flidan framtog en bok ur klädningsfickan. J denna bok... Gubben slog boten ur flickans hand. Den flög bort mot dörren, med rifna blad. Flickan tog upp den. Gubben betraktade henne med milda blidar. — J denna bok bhar jag, fortfatte hon, funnit huru illa det står till med mig sjelf och er, och huru mycket wi hafwa att afbedja hos Gud. Wilsignad ware hon, som skänkte en sådan skatt åt den fattiga tiggarflicaan! Hör ni, fader Hand! ni mwandrar på den mörka wäg, som bär till förtappelsen. Ni måste bättra er! En bön till Gud, en upprigtia, ångerfull bön til Honom, fom gaf fitt lif för of, skall hjelpa er att beträda det godas wäg. Den bleka flickans ansigte hade i denna stund förlorat sitt stygga och wilda utseende. Öfwer hennes läppar strålade ett mildt behag. 3 det eljest skarpa