Norrländska Korrespondenten – 9 december 1863, sida 2

Hwad heter du? Hwad är ändamålet med dina nattliga besök här? Frukta ej att anförtro mig dina hemligheter. — Jag heter ... heter ... — War inte rädd, säg ut, inföll mannen, då han såg att flickan hyste betänkligheter wid att uttala fitt namn. — Jag heter Wendela. — Hwad mer? — Strand, tillade flidan. Mannen fyratt till. — Min mor, fortfor hon, dog min spädaste barndom. Hon ligger här under denna gröna kulle. Jag har en lång tid bott hos en gubbe utom ftaden. Han war få elak mot mig. Min enda glädje har warit att emellanåt om nätterna besöka grafkullarne här på tyrkogården. Jag har kännt mig få hemmas stadd här. — Kära barn, fade mannen, medan en klar tår: perla steg fram, glittrade i hand öga och nedföll på flickans bleka, sammanpressade läppar. Du har lidit mycket. i Mannen aftorkade ännu en tår. Äfwen i i lic kans öga syntes något, fom måtte skymt blicken; ty hon torkade ögat med bandnKnappt ett år härefter återse wi Wendela, ej mer bland grafwarne på kyrkogården. utan i en pensionsanstalt i staden, hwilken hon nu stär färdia att lemna. Wendela war nu ej mer en willande fogel. Hennes beskyddare war notarien Hielm. Den bleka flickan på tfyrtogården låg honom innerligt ömt om hjertat, od) hon — hon hade mer hela sin själ slutit sig till honom. (Forts.)