Norrländska Korrespondenten – 5 december 1863, sida 2

uppe i talet och slog den gamle i ansigtet. Det tycktes ej beswära honom. — Och töfen, fom inte kommer! mumlade han. Det more få godt, att jag gjorde af med ungen; hon är aldrig på fin plats, då hon behöfs. På få dana här färder fordras ett Yngre och smidigare biträde; min gamla lekamen duger ej för kryphål! J tetsamma ryckte det till i dörren. Gubben drog genast eld och påtände en ljusdank, fom fatt i en buteljhals på träkubben, Han grep tag jernet, reste fig upp i sängen och wände ansigtet mot dörren. En trasia flicka, mycket blef, med ett par bruna, hwälfwande ögon, stod framför honom. Hon såg trött ut. Hennes bröst häfde fig. Det syntes att hon hade sprungit. Sälert hade någon skrämt henne. — Kommer du då änttligen! utropade gubben, i bet han steg upp ur sängen, rätande den krokiga ryggen. Aldrig är du annat än ute och springer om nätterna, just då jag fom bäst behöfwer dia. Du har wäl nu warit på kyrkogården igen! Jag begri per inte hwad du har der att beställa. Den bleka flickan swarade ej. Hon lade sig ned på bädden, fom gubben lemnat. Det bruna, sjoka häret böljade omkring det wälbildade hufwudet i wild oreda. Emellan de söndriga ktläderna framskymtade här och der något hwitt: det war den blottade kroppen: — Upp med dig! ropade gubben. Blindlyktan och dyrkarne ligaa instuckna i halmen wid wäggen. Hit med dem. Wi ha ingen tid att förlora. Sota dig i ansigtet och fom med mig på nattfiske i fakristian. — Nej, fader Hans, swarade flickan. Jag har följt er twå gånger, då ni hade mörksens gerningar för er. Jag gör det ej mera. (Forts.)