Norrländska Korrespondenten – 5 december 1863, sida 2

— Jag har åndå lust att i natt försöka. De båda samsprålande herrarne aflägsnade fig Några timmar senare införa wi läsaren uti en till hälften raserad jordlula, belägen ett godt stycke utom den stad, till hwilken ofwan omtalta kyrkogård hörde. Klockan war wid pass ett på natten. Blå sten, fom här på det öppna fältet hade fritt spelrumtjöt omkring jordtulan. Himmelen mar grå; tratten fall, ödslig. Jnne i jorotulan såg lika dysterst ut. Der inne låg på en halmtärfwe en fwartmuftig gubbe, med en trasig rock öfwer en ännu trasigare skjorta och en utsliten sjömanshatt på det lurfwiga hufiwnudet. J hand hand hwilade en bastant knölpåk, på hwilken han emellanåt såg med en förnöjelse, som påminde om en bandits. På träkubben bredwid halm bädden låg ett rostigt jern; det war ej godt att se, om det skulle föreställa sabel eller lie. Genom hålet, som insläppte luft i jordrummet, spridde månen då och då ett blekt sken, hwilket ett par gånger upplyste gubbens ansigte. Det war hemskt att åse. — Ten förb-te slynan, fom aldrig kommer hem om qwällarne, mumlade han. Då vet är fom mörkast, är fångsten bäst. Gubben kastade fram knölpålen på stengolfwet, framdrog en brynsten ur halmen, fattade tag i det bredwid liggande jernet och började att slipa det. — Blantt skall det bli och skarpt fom en rat: knif. Det duger inte att komma med annat nu för tiden. J far mind tiv, då räckte lnytnäfwen. Men andra tider, andra seder, fr Olle i Löfnäset. Nu behöfs både knytnäfwe, sabel och pistol. Stormen hwen rundt omfring. Jord och småsten blåste då och då ned i jordlulan genom lufthålet