Norrländska Korrespondenten – 2 december 1863, sida 2

ban aldrig kommit i erfarenhet af huru ljuft det fmafar att för ett älskadt föremål åsidosätta fina egna tycken och wanor och fe fin belöning i en makas mäns liga, i ett barns lyckliga blickar. Och ide är Pim pelman ensam i den wägen; då stode det alltför lycligt till i denna jemmerdalen! Ad, huru många far miljefäder skjuta ide med båda händer ifrån fig hems mets lyda, den enda sanna, för att gripa efter den forts trefnad, fom de funna köpa sig bland likartade, förstockade bröder och söner af winets afgudadyrtare! Deras morgonbön är reqwisitionen af en besk, deras tante för maten intagandet af aptitsupen: helan, hall: wan, tersen — kanske qwarten och qwinten, om de äro riktigt försigkomne; deras tänsla efter maten fal: lelsen att sofwa bort ett par, tre timmar af Guds stöna dag, tills den ljufwa efterlängtade toddyfugningen inställer fig, då de troget fom böljan infinna fig på Nobis, för att, jemte det wanliga aftonnöjet, alafet, äfwen stundom fe kortlekens brotigt glada fi gurer dansa kring det fullsatta bordet och med rå tanklöshet sätta på spel dagens, kanske mången gång weckans eller månadens behållning. Och flertalet af nobisgubbar har ej ens hwad Pimpelman hade, en swiken ungdomsböjelse att begagna såsom förkläde för sin simpla smak. våtom oss tillägga ännu några ord om salig Pim pelman. Sedan han warit gift i 18 år, presjatotaliga tårar af fin wertligt godhjertade och mälmenande hustrus ögon och gjort allt för att förskingra bo: ets tillgångar; sedan han genom fina dagliga nobisbesök omintetgjort möjligheten af en wårdad uppfoc stran för fina barn; sedan han egnat tre fjerdedelar af fitt lif åt tällaren och dryckesbröderna; sedan han wårdslösat med de dyrbara skatterna i hemmet: mata