Norrländska Korrespondenten – 2 december 1863, sida 2

En Robisgubbe. (Ur Småbitar på vers och prosa af Lea.) (Forts. fr Mio 93. Källaren war och förblef hans egentliga hem och glaset Hans käraste nöje. Han älskade wisferligen fi na barn på sitt sätt, d. w. s. det gladde honom att de woro friska och trefliga, att de läste snällt i skolan och att de kunde spela en och annan bit på pianot; men att studera deras lynnen och tillwinna sig deras lärlek och förtroende, dertill hade han aldrig tid; ty om aftuarna, då de slutat sin skola och samlade fig tring modren i det trefliga hwardagsrummet, då wan: ligen familjekretsarnes blomster öppna sina ljuft doftande kalkar, då kände Pimpelman ett oeftergifligt be hof att spegla fin egen skinande näsa i fällarbröder: nas fuktiga ögon, och förgäfwes woro då hand hus strus, fåfänga hang barns böner att förmå honom stanna hos dem. Hwad skulle han också hafwa att säna dem hela långa, ewiga qwällen? Zcke kunde han hafwa något wirare roligt af barnen, som woro så wälsignadt enwisa att pappa skulle tala om historier för dem. Hwilkg historier skulle han wäl funna oms tala för tem? Åtminstone icke de mustiga arogaberät: telser han hört på MNobis, vet insåg han änrtligen, och wäl mar det. Och få futto ve barnsliga ungarne om aftnarna och hade sitt ewiga nöje af sådanader vumma barnböder om förtrollade prinsessor och hjelpsamma dwerjar efter små finurliga tomtar med mera sådan galenskap, fom inte kunde roa någon Elof menniska, tyckte pappa. Men se, saken war den, att han fom många an: dra i främsta rummet tänkte på sitt eget nöje; att