Norrländska Korrespondenten – 2 december 1863, sida 2

och barn, hwilka icke skulle begärt något bättre än att få skänka honom sin fulla aktning och kärlek, dog han ändtligen en ruskig Oktoberqwäll just wid toddytiden. Nu kan man wäl tycka, och det med skäl, att den, som i lifstiden så litet tänkt på de sina, efter sin död knappt förtjenat en saknadens tår af dem; men icke destomindre, få rikt är qwinnohjertat på förlåtelse och kärlek, fällde både fru Pimpelman och hennes barn bittra tårar wid pappas bår. — Han war ändå alltiv få god och bestedlig mot oss, klagade frun; — aldrig war han knatig och orenlig af fig fom salig Läderin i lifstiden; ack, barn! wi komma ändå mycket att sakna pappa! Och så tog den fromma själen sia riktigt nära, för att funna tillställa en tederlig begrafning och alla nobisbröderna, falig pappas männer blefwo naturligtwis bjudna och kommo äfwen, ty man slipper att torfa på begrafningar, och när man få följt li tet till grafwen samt wid hemkomsten til sorghuset fått ytterligare traktat och drucit på att liket war ordentligt nedstoppadt, begaf man sig ändtligen på hemwägen. Men då man hunnit fram till Nobis, fom olyckligtwis låg i wägen, fade den älste af gube barne, den aflidnes jynnerlige wän: Jag tror min själ att wi gå in här och taga oss ånnu ett glad, för ret war sjelfwa f—n hwad bror Pimpelman har fallt på fina falas. (Slut.)