Norrländska Korrespondenten – 28 november 1863, sida 3

för hans skull skall afsäga mig alla mina barndoms: bekanta eller att de skola förakta mig. — Om! Det är således fruns werkliga allwar att ta sin hand ifrån mig. — Jag blir ju twungen dertill, ehuru jag försäkrar att det sker med smärta, för wi ha alltid kommit wäl öfwerens. — Wi ha wisst det, — suckade notarien. — Men min sötaste fru Läderin, kan hon inte uttänka någon rimlig plan, som gör möjligt att allt får bli på den gamla foten. — Om! .. jag .. det will säga .. om. så wida ... — Kan inte frun ta hit någon gammal färing: skrålla ful som synden, det gör ingenting, bara hon duger till förkläde efter det mu nödwändigt skall wara ett sådant. — En menniska i huset .. en gammal käring! utbrast frun med owilja, ne—j jag tackar, husfrid framför allt! — Det finns således ingen möjlighet? — Jngen, om icke den herr notarien såg i bref: wet, — hwiskade frun och sänkte ögonen mot golfwet. — Hm ... hm . . reflekterade notarien. — Men som jag icke är den, som tränger mig på folk, — inföll frun otåligt, — eftersom jaa Gud ske lof har min bergning ändå, så får jag be herr notarien att innan vördan se sig om efter annan bostad; ty får Pella Wallander höra, när hon font mer, att notarien ännu bor qwar, är hon i ftånd att gå fin wäg utan att föga mig ett ord. — Sa, det wore fn till förlust, — harmades notarien och bet fina naglar. — Ja åtminstone för mig, — förklarade enkan