Norrländska Korrespondenten – 28 november 1863, sida 3

som, utan att ana det farliga i sitt läge under lek knackade på rutan, under der de öfriga inbyggarne redan i största hast hade lemnat huset. Gossen wille genast störta in i huset, men återhölls met wåld af sprutmanskapet, fom föreställde honom, att detta förför skulle hafwa er säter död till föÖljd. Af alla gora råd få stade fig mår unge hjelte endast wid ret att den, som will gå in i ett brinnande hus, måste förut genomdränta sina tläder. Efter mycket tal fram och tillbaka hade han plötsligt förswunnit. Under det de närwarande trodde, att han uppaifwit fin blan, hade gossen skyndat till en i närheten befintlig wattengraf, kastat fin i wattnet och derpå smngit sig in i det brinnande huset. Den redan brinnande trappan gungade under hans fötter, men det oaktadt skyndade han modigt upp i öfra wåningen och sparkare in dörren. Rummet war fullt af rök, och elden hade redan antändt den i ett hörn stående sängen; barnet lefde dock samt sprang emot honom och fattade honom om halsen. Belastad med denna börda, anträdde han ten farliga återwägen. Åönckligt passerade han trappan, fom mar nära att sammanstörta, men rök och eld hin: drade honom att finna utgången; äfwen porten till huset brann redan. Clutligen märkte han en genom wattenftrålens kraft frambragt öppning i muren, och genom denna lyckades han rädda fin och barnet. Man hade emellertid Hlifwit underrättad om hans wågstycke, och han helsades, då han fom ut tet fria, med allmänt bifall, bwiltet han dock ha: stigt undandrog fia. DÅ man sedermera frågade honom, hwarför han efter sin hjeltemodiga handling så hastigt hade aflägsnat sig, swarade han, att han be farat att blifwa straffad derför att han utan rödt band (räddningsföreningens kännetecken) hade begifwit sig in i huset.