Norrländska Korrespondenten – 28 november 1863, sida 3

helt fnurrigt och ämnade resa sig och gå, emedan hon tyckte notarien såg ut att bli alldeles för omöjlig. — NÅ ja, hellre än jag flyttar ur mitt trefliga rum, funna wi gifta of, — Jörklarade met en suck den artige notarien och stödde eftertänktsamt hatan mot sin täpp. — Ja-a, hwilfet fom! war fruns likgiltiga swar, under det hjertat hoppade af glad rörelse. — Bättre menniska kan jag ändå aldrig få, — erkände notarien och tog fig en wäldig pris ur dofan. Jag hade wisst inte tänkt att någonsin gifta mig, men .. — Det sker få mycket obetänkt här i werlden, — tröstade enkan blidkad och räckte notarien fin hand till underpant på det afslutade partiet. Pella Wallander tom aldrig den der Lördags qwällen, hwarföre wet man ej få noga, men på bröllopet fom hon i twärrandig sidentlädning och stor mantilj och war mäkta gentil och wänskaplig tillika, äfwensom Malla Bodin och öfriga betanta, och fru Pimpelman war ganska täck såsom brud och wår no: tarie ganska belåten, tt hans lilla rum stod alldeles som förr, på en enda möbel när, öfwer hwilken för: ändring han dot aldrig hördes beswära fig. Hans tillhörigheter mårdadeg mer samma omforg efter fom före äktenskapet, och till fru Pimpelmans ära må nämnas, att hennes första lift (begången i ren mälmening) mot wår notarie äfwen blef den sista, och hennes förhållande såsom mata och mer war och förblef både wackert och efterföljanswärdt, ehuru hennes herr man på intet sätt mar märdig den lycka hon sötte bereda honom, och ehuru han, såsom redan är berättadt, gäckade hennes förhoppningar att af honom göra något bättre. (Forts.)