En Robisgubbe. (Ur ESmåbitar på vers och prosa af Lea.) (Forts. fr. N:o IL. Notarien war och förblef en fwag fiäl, en full tomlig slaf uf fina wanor, och detta war hang för: sta fel. Enkan, fom haft en man, hwillen under deras 3-åriga äktenstap warit drucken från morgon till qwäll och fofwit ruset af fig från qwäll till morgon, be: dömde emellertid notarien mycket milvare än mens niskorna i allmänhet, hwilta helt entelt påstodo, att han numera war alldeles förfallen (förstas, att hans fällarwänner ide deltogo i denna dom). Hon tyckte att han, jemförd med hennes aflioue man, war en ljusens engel, och beslöt att rittigt taga hand om honom och göra honom till en bättre menniska, för: stås, få wida ej han fade ett bletlagt nej till det indirekta frieri hon wille wåga. Ack, huru föga hon tände till dessa enwisa Nobisgubbar, hwaraf mil tnappt en ibland hundra kunnat slita fig lös trån bröderna och toddyglaset, för att egna fig åt hemmet och dess för honom ofattliga fröjder. Ru gällde att göra fig älskad af ven starrblinde notarien. Aldrig hade hand linne warit hwitare och omsorgsfullare ansadt än nu; hans stöflar gjorde spegel nästan obehöflig; hans kaffe tunde anftårt en pascha (frun war alldeles icke hwad man kallar på har bacte); hand rum mar ett mönster af trefnad och ordning, och slutligen öfwerraskades han en wacker dag — hans namnsdag — af der aldra beqwämaste gungstol med sina broderade konsolatörer. Ru satte fig frun att wänta huru allt detta skulle mA a ar a ee rt, MP w((—