Norrländska Korrespondenten – 25 november 1863, sida 3

— W — ä — ä han galen, herre lilla? — Hwad? Hwem wågar tala mer än jag! — röt den olycklige. Ha, hwad ser jag! — En qwinna: Ut menederska, usla, eländiga warelse, skapelsens af: skum! Ut säger jag, eller ... Han höjde hotande handen mot den gamla, som rusade baklänges utför trappan, så fort som hennes darrande ben förmådde bära henne. Då den tillkallade läkaren ankom, fann han notarien i full feber och föreskref ett werksamt vomitiv, som således blef slutet på den kärlekshistorien. Men när wår notarie slutligen efter flera weckors sjukdom tillfrisknade, war han en annan menni: ska. Det glada, sprittande ungdomsmodet war för: swunnet, han dansade ej nu mera gatan utåt, han — gick, od) vet få tungt, att man tyckte han kunnat trampa twärsigenom stenarna; — fracken, den lefnadgglada, hade lemnat rum för en allwarsam bonjour, hwilken hängde på hans lekamen såsom grenarna kring stammen på en tårpil. — 3 sällskap såg man honom aldrig mera, han hatade familjekretsar, fyns nerligast sådana, ver giftaswuxna döttrar funnos, och lefde helt och hållet för fig sjelf arbetade obe tydligt och såg aldrig ut att göra något an: språk på widare befordran. Han war och förblef också notarie i hela sin tid, den stackars Pimpelman. Besynnerligt ändå, sade alla fruntimmer i staden, att förlusten af den obetydliga tiensten få kunde gå mår hygglige notarie till sinnes, han, fom war sjelfwa glädjen; det är riktigt synd om den stackarn! Hwad herrarna beträffar, få fade de, att han war enfaldig, fom lade en sådan bagatell på hjertat. Som nu wår hjelte fann lifwet outhärdligt på detta fött i längden, beslöt han i en olycklig stund