på att falla af stolen. Men hopsamlade sista åter: stoden af fina krafter, ansträngde han fina dimmiga ögon för att läsa det återstående af brefwets inner Håll. Kanske det föregående warit blott ett skämt: wisserligen ett grymt, men framställdt blott för att göra hans fröid så mycket större, då hon slutligen i glödande ord lät honom se, att hon war densamma, fastän motgången träffat honom. Han läste alltså widare: Sndaft den fom sjelf wärkligen elskat, fan fatta mina qwal då jag nu nödgas sega farwäl ått mitt lifs sjönaste förhåpning, men ödets beslutt ändrar ingen. Men min warma wenskap åtterstår, om du ej försmår den, min gode Frans. Jag hoppas du inser att endast den hårdaste nödwendighet kunat förmå mig att brytta mina äder. Lef wel, besta Frans, och glöm, om du kan, henne, som en kallade sig din Auror a. Wår notarie stirrade på de fmå petiga bokftäfwerne med en fasa, fom om de mwarit gräsliga fpö: ten, hwilket ve i sjelfwa werket också woro för honom, Derefter lade han handen på hjertat; det slog knappast, — hade det stannat för alltid? — Han önskade det hade warit så wäl. Plötsligt brast han ut i ett stratt, få hemskt och ihåligt, att Aurora, om hon hört det, troligen fattats af en namnlös ångest och önskat det skedda ogjordt. OM notarien skrattade om oc om igen allt hemskare och hemskare. I det: samma fom madamen, som brukade städa hang rum, för att tillreda hans tarfliga ungkarlsbädd. Men då hon såg fin unge herre mol ensam uppgifwa får dana gräsliga läten, blef hon stående mid dörren få fom förstenad, med widöppen mun och utspärrade fingrar.