Norrländska Korrespondenten – 25 november 1863, sida 3

att på något sätt döda minnet af det förflutna och wände fig till fader Bachus, såsom den werkfammar ste i så fall. Men att dyrka honom i enrum, dertill kunde han aldrig bli nog förfallen, utan uppreste Hoz nom ett altare i källarsalens dimmiga atmosfer bland glada, rödnästa bröder, och lyckades temligen i sitt uppsåt. Hwarje afton log han och triumferade öfwer sin smärta, och hwarje morgon war denna honom öfwermäktig. (Om man wille wara riktigt fanning8enlia, borde man kanske i stället för smärta sätta förtret, emedan denna tänsla nu mera war den, fom egentligen regerade honom). Så stridde de en lång tid, tills han slutligen fom på ren ljusa idcen att försöka huruwida hon, den s. k. smärtan, skulle funna emotstå en besk hwarje morgon så der kl. 8. O werkligen. Hon rymde för besken och kunde hålla sig undan hela timmar. Steg hon så upp igen i sitt gråswarta maleståt, få drefs hon ytterligare på flykten af några alas doppelbicr, och få jagades hon dag efter das, tills hon slutligen förlorade all fin kraft, — liffom notarien sjelj. Wid denna tidpunkt flyttade han — emedan hus fet blef såldt — från den tammare, der han få många år bott, till en ung fadelmatarenta, fom met 500 rdr årligen åtog fig wården om hans yttre menniska. Wår notarie började finna sig wäl af den utmärkta ordning sow ständigt omaaf honom här, och swor wid toddyglaset om aftnarna, att den enkan icke hade sin make (ett witsord, fom för resten hwarje enka fat löst fan taga åt fia). — Men trefnaden i hemmet kunde ändå icke afhålla notarien frän hans dagliga källarbesök; vet förmådre endast gitten, fom retan började fina små wisiter, i hopp om en intimare bes kantskap framdeles. (Forts.)