Norrländska Korrespondenten – 25 november 1863, sida 2

höllo de mest brinnande försäkringar om ewig trohet och kärlek ända bortom grafwen. Den afgzörande dagen inföll, och Pimpelman gick miste om platsen. Han rasade och swor we och förse bannelse öfwer en trolös fädernestad. Men midt under motgången frossade hang arma hjerta i föll: het. Hon skulle ju förstå hang fmärta och dela den, trogen, äfwen om hela werlden sweke fina löften! J ett glödande bref utandades han fin förtwifz lan, sitt hopp, och bad om några tröstens ord till swar, innan skymningen swept sitt flor kring land och stad. Ensam på fin kammare, utsträckt på den oms nämda spjelsoffan, fom nu blifwit i tjenstbart skick igen, och som fordom warit wittne till så många tärleksdrömmar, låg wår notarie och afwaktade vet oliweblad, som skulle hela hans får. Då knackade det fakta tre flag på dörren. Wår hjelta rusade upp, uppryckte dörren, slet brefwet ur budets hand och kastade åt vet fin sista 24:skilling. Han påtände talgljuset, tryckte biljetten mot fina brännande läppar oc) mot sttt högt klappande hjerta, betraftade med ljuf rörelse den fneda utanstriften och bröt ändtligen figillet: Bäjta Frans! i (Bäfta Frans upprepade wår notarle, och en fwart aning flog fin gamtlo kring hans bjerta): Det är med fmärta jag nödgas meddela dig en underätelse, fom skal förtråfa bådas wår lyka. Jag har i dag måst giwa efter för min fars entregenhet, yuwilten jag lenge dålt för dia, för att ej oroa dig, nämligen att skänka min han ått hantlanden Stinn, man, som jag efwen wärkstält med blödande hjerta.. Brefwet föll ur Frans hand och han sjelf höll