Norrländska Korrespondenten – 25 november 1863, sida 2

få der war wår älskare till mods; ena ftunrden fprit: tande glad, den andra inbegripen i ljuft swårmod. — Pimpelman är ohjelplig, — öfwerenskommo hans glada ungdomsbröder hwilka nu blott sällan fingo fe honom i sin upprymda krets; — wet fn hwad fom går ätten, han måtte wmwara galen eller fär den fyndarn. War notarie förnam intet af allt detta, han låg på ryggen på fin trogna spjelsoffa der hemma och stirrade hänryckt på re nedrötta bjelkarne i tatet, hwarpå genomträngande dropp från öfre regioner bildat de mest fantastiska figurer. Se bara! War nu ide der tydligt ett hus med fin lilla trädgård... Man tunde tydligt urskilja hwartenda träd, och fe der i dörren en garnering till en flåv ning. — Himmel, det är hon! — stkrek wår nos tarie, och gjorde en få häftig rörelse, att ena gaf weln, fom länge hängt ihop blott genom ett unverwerk, skramlande föll till golfwet. Det war ett elakt tecken, men mår älskare attade ide derpå; han forte for att fantisera och sälert hade derunder den andra gafweln gått samma wäg, om han ej plötsligt erinrut fig, att det ej war genom att ligga på latsidan fom man närmade fig sitt mål. Han rusade upp och ardetade med en ifwer, fom endast hade sin rot i hand gränselösa kärlek. Så höll han på pära twå är, alltjemt lika betagen, lita blind. Han hade nu hopp om en liten fommunal-befattning fom kunde sätta honom i stånd att med sparsamhet förförja fig och familj. Hwem war lycklig om ej wår notarie? Den älskade war honom alltjemt trogen, förmodade han, och läste med hänryckning de små biljetter han tid efter annan erhållit, och hwilka i usel Swenska och hackig stil inne