Norrländska Korrespondenten – 25 november 1863, sida 2

En Robisgubbe. (Ur Småbitar på vers och prosa af Lea.) (Forts. fr. N:o 91. — Allt för dig! — hwiskade han, deras ögon möttes och drucko salighetens näktar ur hwarandras fällor. — Wi stola således hafwa wår ljufwa hemlighet för oss sjelfwa, — log Aurora och itödde sig ännu mera hängifwet mot Fransd arm. — Som du will min älskade, — medgaf denne, — blott din tärlek ewigt är densamma, tro mig Aurora, stall jag arbeta som en förtwiflad, för att en dag, tanste snarare än du tror, kunna framträda för din far och anhålla om min brud. O, hwilten sällhet att en gång få föra en sådan engel till sitt hem. Under sådana ljufwa fantasier hade man tommit till knuten — husknuten begrips och ver war uppe lösningen på aftonens swärmerier. Med en hand tryckning, lång och warm som blicken, hwilkten åtföljde den, togo de båda älskande afsked af hwarandra, citerande Grafströms sköna vers: Säg mig ej wälkommen, när jag kommer, Ej farwäl, du hulda, då jag går; Ty jag kommer icke, när jag kommer, Går ej heller från vig, när jag går. Hwem fan nu beskrifwa det sällhetsrus, i hwilfet wår notarie swäfwade en tid bortåt! Har du sett lärkan en resig wårmorgon kretsa i vet blå och hört hennes glädjetoner genljuda i den klara rymden? — Har du en enslig aftonstund hört näktergalens melodiska slag för den daggstänkta rosen? Ungefär