Norrländska Korrespondenten – 21 november 1863, sida 3

den lycklige älskaren, — bara du lofwar att icke förena dig med någon annan på jorden än med mig. Aurora log, få att de perlhmwita tänderna glittrade i månskenet. — Du tillåter mig då, älskade, dyra Aurora, att i morgon hos din far anhålla om din hand, denna hand, fom jag förmätne nu djerfwes trycka till mitt hjerta? — Nej, min goda Frans, det ffall du ide göra. Jag tänner min far för wäl att tro, att han någons fin skulle bortlofwa fin dotter åt någon fom ide... förlåt mig, gode Frans! (oh nu war den förtrols lande blicken framme igen) fom ide .... kunde tillbjuda henne ett hem. Ac, Frans! Hwad det är sorgligt, att de skola glömma att äfwen de en gång warit unga och att de så högt skola fatta detta lumpe na jordiska goda. Men fer du, min Frans! ... — Aurora, dyraste Aurora! Sig om det ordet, — bad Frans och såg nästan förklarad ur. — Min Frang, — log tiuserskan och för en sekund war ögonens azur obeslöjad. — Ser du, wi äro många syskon, som du wet, och min far har i alla tider kämpat mot bekymmer och sträfwat för att uppehålla oss; wi få således icke döma honom för hårdt, om han nu, på sitt sätt, wäntar lönen för sin möda .. — Men, Aurora, jag kan numera icke lefwa en tag utan att fe dig, — förklarade älskaren få tros wärdigt, fom om han ämnadt dö på fläcken. — Man kan allt, då man älskar, — hwiskade flickan och berörde smekande med sin hand Frand arm. Frans war utom sig af sällhet, han tände denna smekning tusendubblad i hwarenda fiber. (Forts.)