menniskan ändå är lycklig att ej weta något på förhand af fitt öde! Wår notarie såg för första gången den sköna Aurora Ewitz och tillstod för fig sjelf att det nu war allwar med hans få ofta förflugna Yttrande: Son eller ingen! Han war fängslad, betagen, tjusad, såsom han ännu aldrig warit det. Hon war i allt motsatsen till honom sjelf, och hwar och en wet hwilken drag: ningskraft kontrasterna i alla tider haft till bwaranz dra. Han mar sprittande, glad, riktigt uppsluppen ibland, hon stilla, med en lätt anstryknina af melankoli i fina himmelsblå ögon; han war eldig, pagfios nerad och obetänksam, hon jemn och mild, fri från hwarje lidelse och altid redo att hörsamma förnuftets röst; han slösande, älskare af lyx och öppenhjertig såsom ett barn, hon sparsam, enkel i sina wanor och försigtig såsom ett gammalt statsråd. Det war ej möjligt för Pimpelman att motstå sitt hjertas manande röst, om han ens försökt vet, hwilket för öfrigt wisst ide är troligt, emedan han fällan bru: kade rådfråga sttt funda förnuft mid fina företag. En afton, då de bewijtat ett bröllop, der hon warit tärna och han marskalk, tog han fig friheten att på hemwägen bjuda henne fin arm — och fitt hjerta. Det war en gudaskön Augustiqwäll; månen flätade en hel gloria af strålar i AÅuroras sköna lockar, och Pimpelman war ordentligt strålblind. Då han ändtligen till fullo utgjutit för den älskade sitt warma hjerta, sökte han hennes ögon för att deri finna ett swar, men hon nedslog dem, eller rättare, hon slog icke upp dem, ty de woro nästan alltid fällda, de snöhwita jalufierna till dessa himlar, fom bländade dessmera, då de någon gång ftrålade obeslöjade.