Norrländska Korrespondenten – 21 november 1863, sida 2

wärdera lifwets behag, kommit att gifta sig. J fall äfwen läsaren skulle undra, är det wår pligt att upp, lysa om förhållandet. Jcke alltid har gubben fett ut få der lite på fallvepet, fom han nu gjorde. Twärtom, i fin ung: vom fåg han ganska bra ut, och mer än en rödblommig tärna gaf en bifallande blid åt den hygglige nos tarien Pimpelman, fom, småsjungande på någon oms tyckt melodi för dagen och swängande sin lilla pros menadkäpp i de kokettaste cirklar, få lefnadslustigt nästan dansande gatan utåt. Hand bruna promenad: frack tog fig få wäl ut mot de ljnsa underkläderna af något lätt, rutigt sommartyg, hang linne war alltid få bländhwitt, och slutligen tittade nyfiket upp ur bakfickan en flik af den wackra, mörfröda fillkednäsduken, litt en elegansens skylt, om än något batwändt placerad. Och Pimpelman såg igen på de wackra flickorna och log få skälmskt, när dessa rod: nade och slogo ned ögonen. — På balerna war han alltid en wälkommen walför, på slädpartierna en efterlängtad körswen, och wid whistbordet den trefli gaste fjerde man. Korteligen: han besatt en mängd älskwärda talenter, utom den att förwärfwa penningar. Nå ja, få länge han hade blott fig sjelf att tänka och förja för, gick det an, äfwen om — Diwviltet nästan alltid war fallet — utgifterna wid årets slut öfwerstego inkomsterna; men ödet hade beslutit att förskaffRa äfwen den glade notarien Pimpelman myror i hufwudet. De woro för ljufwa, dessa mys ror, der de ystert surrade omkring i wår notaries hjerna, nästan hwarenda en utrustad med pil och båge .... Kärlekstankar, idel kärlekstankar! Arme Pimpelman! De skulle snart förbyta sig till mertk liga myror, ja, till riktiga ettermyror.... Hwad