skulle finna hemmet angenämt, men — utan att nå gonsin lyckas fullkomligt. En gång kunde doc hwar och en af dem skryta af att hafwa förmått honom att stanna hemma en hel afton, och det war ven de döptes. — Men då hade der också warit fråm mande och bålarne fyllda med punsch. Dagen der efter war dock pappa på Nobis igen, och få fortgick det på det gamla wanliga wiset. Hand fru, den förs träffliga själen, hade i början af deras äktenskap fällt flera tårar för denna fin mand olyckliga wana, än hela Pimpelman mar wärd, men slutligen hade hon tagit sitt parti och aftorkat dem, synnerligajt sedan flickorna wuxit upp och blifwit henne ett fört fällskap. — Hon hade widare — också i början af deras förening — hyst det hopp, att, om dem beskärdes en son, gubbens högsta önskan, skulle en sådan wigtig tilldragelse omskapa hang dåliga natur och fästa honom wid hemmet. Nå wäl! En son blef dem gifwen, en prättig pojke med knubbiga händer och förswarlig näsa, sin fars lefwande afbild och gubben Pimpelman war till den grad lycklig, att han ej förs mådde ensam bära fin säbhet; han tog hatt och käpp och begaf sig dirette till källaren att för fina kära toddybröder urladda sitt hjerta, och dessa deltogo i hans glädje på ett så kraftigt sätt, att han om aj: tonen beddes hem till fin fru, fom sålunda såg äfwen detta sista hopp om ältenskaplig sällhet för swinna. Wår Herre tog emellertid ifrån vem den lille, och åter gick Pimpelman på källaren för att ftingra forgen. Summa summarum blef, att han aid dit både i sorg och fröjr, i nöd och lust, i tv och frost — i alla lifwets skiften; med ett ort, han war ohjelplig, den stackars Pimpelman. Mången undrade huru han, fom så litet tycktes