En Robisgubbe. (Ur ÅSmåbitar på vers och prosa af Lea. Såg någon för 6, 7 år sedan en äldre man med brun furtout, gläppande galoscher och käpp med bentuapp (i hwilten war anbragt en liten snusdosa) wandra åstad hmarje afton till källaren Titt-in få mar det han, salig Nobisgubben, hwars sannfärdiga historia jag här har äran nedskrifwa. Såg man en dylit figur som den ofwan afritade wandra dit någon morgonstund kl. 9, så war detta äfwen han; och såg någon slutligen wid glaslyktans dåsiga sken en hidande, småsjungande gubbe wika om källarhörnet nedåt Trattens gränd, så war det åter han, som då war stadd på hemwägen. Det war en gammal säker kund. — De fom bodde närheten af källaren ställde alltid sina klockors gång efter gubben Pimpelmans. Han war ett lefwande proberur och bar i wästfickan en silfwerrofwa, enda arfwet efter salig far — wisst icke af behof, utan bara för det hon mådde lika bra der som annorstädes. Då man ser dessa konturer af wår Nobisgubbe, kommer man på den fromma tanken, att han war en stackars gammal ungkarl, en s. k. löshäst, som i saknad af det ljufwaste jorden har att bjuda, ett familjehem, tog fin tillflyft till kfällarsalens resurser. Men för att hålla oss wid sanningen måste mi bekänna, att gubben Pimpelman ej kunde anföra denna ursäkt för fina dagliga besök på Nobis alldenstund han mar begåfwad med hustru och trenne ganska älskwärda döttrar, hwilka gjorde allt för att pappa