Understundom, min fru. Snart derpå uppstod en twist, som antog en alltmer och mer häftig wändning. Smekmånaden war förbi, man grälade redan. På den näst sista stationen i Epernay, uppsteg öfwer det nygifta parets horisont ett starkt åskwäder. Alexander begärde att hans hustru af kärlek till bonom skulle öfwergifwa sitt konstnärslif samt draga sig tillbaka från teatern; Beatrice deremot, en pasfionerad ffådefpelerfta, wille nödwändigt qwarblifwa wid scenen. Nu, i min ålders blomma, mitt rykte8 högsta Zenith, ftulle jag nu säga farwäl åt konsten och dess glädje? hade jag wetat det förut min herre, att i ftulle wilja begära något fådant, då hade jag aldrig räckt er min hand eller mitt hjerta. En stådespelerstas beröm är en chimär, hennes lager wissnar fortare än hon förmodar. Hade jag funnat ana att ni wille qwarblifwa wid teatern, då hade jag aldrig gift mig med er! För mig är konsten alt! För mig är konsten en bisak, ropade Alexander. Will ni intet tillåta mig att åter uppträda på scenen, så söker jag få skiljas från er. Sch om jag skulle taga er på orden? frågade Alexander uppbragt. ö cå stulle ni wisa mig en stor tjenst. NÅ wäl! madame, er wilja skall efterkommas. Sista stationen. Anlända till Paris, inlemnade båda fin ansökan om skilsmessa. Den tjocke gratulerade. (Slut).