skarne — troligen för att wisa sina wackra händer — samt tryckte sig tillbaka mot det andra hörnet af wagnen. Allmän tystnad. Det unga paret hade aldrig sett hwarandra förut och deraf härrörte den djupa tystnaden. Då och då kastade han en blick på sin wackra moitic, hwilken å hennes sida oförmärkt beswarades. Hände tet derwid så olyckligt att deras blickar möt: tes på halfwa wägen, nedslog damen fina af filfeålena ögon kantade ögonleck eller också tog hennes blic: tar en hastig wändning åt annat Håll. Så stodo aktierna inuti wagnen. På kabrioletten deremot war man wida längre i konversation. Der talades om tusen olika ämnen. Hwad är det för en ung dam, som wi fått i ressällstap? frågade den nyfikne gordagspilten. Det är en skådespelerska från MNanteis, fom i Metz gifwit gästroller och fom nu refer till Paris, swarade postiljonen. Hwad heter hon? Hennes namn har fallit mig ur minnet. Ur hon gift? Har warit; men lär för närwarande wara enka. Ett wackert fruntimmer, fortfor den tjocke, under det han förnöjdt gnuggade händerne. Jo något, sade postiljonen i det han gjorde en smäll med chambrieren. J Metz, fortfatte han, har bon warit omtyckt. Det tror jag alldeles. Ett wackert fruntimmer, som rerjemte är skådespelersta, finner beundrare öfwerallt; men fan ni säga mig den unge mannens namn, fom jemte damen tagit platå inuti wagnen.